Recension: "Area X: Annihilation" av Alex Garland

Recension: Area X: Annihilation av Alex Garland

Skrivet av

Area X: Annihilation bjuder på en unik historia om försvunna soldattrupper, skrämmande mutationer och människans natur.

Efter succén med regidebuten Ex Machina är Alex Garland återigen aktuell — den här gången med Area X: Annihilation, efter boken med samma namn från författaren Jeff VanderMeer.

Handling

Ett "skimrande" område har uppstått i de amerikanska träskmarkerna, och trupp efter trupp som har skickats in har inte återkommit — tills Kane, gift med Lena (Portman), återvänder och är märkbart förändrad.

I sin jakt på svar om vad som drabbat hennes man bestämmer sig Lena för att själv ge sig in i "skimret", tillsammans med en grupp kvinnor med kompetenser inom olika områden. Lena själv är biolog och ska observera och dokumentera hur miljöer och djurliv förändrats i området.

Manus och regi

Alex Garland har baserat sitt manus på science fiction-romanen Annihilation av Jeff VanderMeer, och sekunden jag fick nys om det här projektet såg jag till att läsa boken. Tyvärr började Garland bortförklara sig ganska tidigt i projektet, då han klargjorde att han bara läst boken en gång och skrivit manuset "som ur en dröm" — vilket är tydligt när man ser filmen; det är en enda röra.

Viktiga element från boken saknas, besluten som tas i filmen saknar grund, karaktärer beter sig klumpigt och irrationellt och ibland sitter man bara och gapar för dumheten som utspelar sig på bild.

Att skriva ett bra manus är precis det Alex Garland tidigare har visat sig exceptionellt duktig på — i bagaget har han bland annat 28 dagar senare, Sunshine (en personlig favorit) och The Beach, samtliga regisserade av Danny Boyle. Att det är just manuset som är så himla dåligt i den här filmen är för mig förvånande, speciellt med tanke på att Ex Machina var så pass bra.

Skådespelare

Gruppen av kvinnliga forskare består av Natalie Portman som huvudrollen Lena samt Gina Rodriguez, Tessa Thompson, Jennifer Jason Leigh och svenska Tuva Novotny. Vidare ser vi Oscar Isaac i rollen som Lenas man samt Benedict Wong som forskare.

Scenerna mellan Portman och Isaac är nästan påfrestande stela — överlag gör faktiskt Isaac ett förvånansvärt dåligt jobb — men bortsett från det bjuds vi på en solid prestation av de flesta. Tuva Novotny bjuder på en fin tolkning och imponerar, åtminstone på mig, med sin felfria engelska.

Foto och ljus

Garlands använder sig av samma filmfotograf som han gjorde i Ex Machina, nämligen Rob Hardy. Dock verkar något inte riktigt stämma genom filmen — himlen är ofta helt överexponerad, vilket ärligt talat ser ut som skit. Om det är ett misslyckat försök att filma HDR eller inte kan jag inte uttala mig om, men det ser oerhört amatörmässigt ut.

En snygg detalj är dock att solens ljus delas som om det skiner genom en prisma, så att färgerna delas upp mot kameran. Eftersom skimret i filmen beskrivs som just en stor prisma känns det passande och ganska effektfullt.

Musik och ljud

Musiken, som är gjord av Ben Salisbury och Geoff Barrow, är stundtals så dålig att jag kom helt "ur" filmen. Jag vet inte vad det beror på, då det inte är första gången kompositörduon arbetar tillsammans, men stämningen förstörs stundtals.

Omdöme

Besvikelsen är nästan total när filmen gått klart, så när som på ett fåtal ljusglimtar där Garland låtit faktisk kreativitet slinka igenom. Det här är inte en filmatisering av boken från Jeff VanderMeer, utan mest en osammanhängande smörja.

Alla som tycker att konceptet verkar intressant bör dock läsa boken — den är ganska kort och relativt lättläst på engelska. Köp den från Adlibris eller Bokus, eller lyssna på den med Storytel.

Nu hoppas jag istället på Garlands nästa projekt — Halo.

Betyg

3/10

Omnämnt i artikeln

Area X: Annihilation (2018)

Ex Machina (2014)

The Beach (2000)

28 dagar senare (2002)

Regisserad av

Danny Boyle

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Skriv kommentar

Logga in för att kommentera.

Medlem

Du är inte inloggad.