Recension: "Mortal Engines"

Recension: Mortal Engines

Spännande framtidsdystopi med rivaliserande städer på hjul i Mortal Engines från Peter Jackson.

Filmbladet har sett nya storfilmen från Nya Zeeländska superfilmtrion, som tidigare gett oss Hobbit- och Sagan om Ringen-filmerna.

Handling

Över tusen år in i framtiden har människans städer världen över utplånats i krig — kvar finns mobila städer som var för sig kämpar för sin överlevnad, i en värld där resurserna börjat ta slut för länge sedan. Det är skralt på både mat och energi, så det gäller att ta för sig där man kan. Vi får följa Hester Shaw, en ung tjej som försöker ta sig ombord på den rullande versionen av vad som återstår av den brittiska huvudstaden London, för att hämnas mordet på hennes mamma. Väl där träffar hon Tom Natsworthy, och tillsammans hjälps de åt för att kämpa mot de onda makter som hotar andra städer i världen.

Manus och regi

Manuset är baserat på boken med samma namn av Philip Reeve, den första av totalt fyra böcker i serien. Peter Jackson meddelade redan 2009 att han avsåg filmatisera boken, och att han skulle skriva adaptionen tillsammans med sina "vanliga" manusförfattarkollegor, Fran Walsh (som dessutom är hans fru sedan 30 år) och Philippa Boyens — tillsammans har de skrivit alla Sagan om Ringen-filmer och alla Hobbit-filmer.

När produktionen startade 2016 visade det sig att Peter Jackson inte skulle regissera filmen — istället föll valet på Christian Rivers. Även om Rivers aldrig har regisserat någon långfilm tidigare har han jobbat på alla filmer Jackson gjort de senaste 25 åren — de jobbade till och med tillsammans på klassikern Braindead. Kort sagt vet han hur film fungerar, och inte minst vet Peter Jackson vad han går för.

På det stora hela fungerar filmen väldigt bra — det är bra tempo, actionscenerna är välgjorda och det känns faktiskt spännande. Även om det fanns några märkliga stunder med misslyckad comic relief och platta karaktärer som får en att vrida sig lite i biografstolen levererar filmen underhållning som är bättre än de flesta filmer i klassen. Jämför man med andra dystopiska framtidsskildringar där olika samhällsklasser ställs mot varann, som exempelvis Hungerspelen och Insurgent, är den här betydligt bättre — och framför allt mer välgjord.

Skådespelare

Huvudrollerna spelas av Hera Hilmar (Anna Karenina, The Ottoman Lieutenant) som Hester Shaw, Robert Sheehan (Geostorm, Bad Samaritan) som Tom Natsworthy och Hugo Weaving som staden Londons ledare, Thaddeus Valentine. Isländska Hilmar har främst gjort mindre filmer tidigare, men jag tycker hon gör ett utmärkt jobb med en huvudroll i en storfilm som denna — både hon och Robert Sheehan överraskade mig. Tillsammans fick de filmen att kännas som en trovärdig och spännande historia om hämnd, och även om jag var skeptisk i början kändes de som en bra duo mot slutet.

Hugo Weaving har ju spelat ond så långt jag kan minnas, och så även här — tyvärr brister manuset gällande hans roll, så det blir aldrig speciellt bra. Jag har inte läst boken, men jag tvivlar på att karaktären är så pass platt som i filmen. Synd, när de ändå bemödat sig att casta Weaving.

Utöver våra huvudrollsinnehavare ser vi bland annat Stephen Lang som cyborgen Shrike samt Jihae Kim, Leila George och Frankie Adams i de närmaste birollerna.

Foto och ljus

Filmfotografen Simon Raby har tidigare jobbat på Sagan om Ringen-filmerna, men det här är hans första "egna" stora titel. I storfilmer är det alltid svårt att dra en gräns för vad som är "foto" och vad som egentligen bara är en datoranimerad sekvens — däremot ser det hela tiden väldigt bra ut, och alla mijöer ser trovärdiga ut, stora som små.

Det som gör att filmen står ut mot andra i liknande stil är att allt är så fruktansvärt välgjort. Det kan tyckas överdrivet med stora städer på hjul, för det är det, men de har verkligen lyckats med skalan och perspektivet i filmen — man ser verkligen hur ofattbart enorma strukturer det är som åker runt och slåss mot varandra, och det ser så pass bra ut att man slutar tvivla och bara dras med. Weta, som är studion som gjort både praktiska och digitala effekter, har sedan många år visat att de är världsledande på just detta, och Mortal Engines är absolut inget undantag. Mycket imponerande.

Musik

Junkie XL gjorde sig från början känd som låtskrivare och remixare för elektronisk dansmusik. För några år sedan sadlade han dock om och började komponera både spel- och filmmusik. Efter några år har han nu komponerat musiken till flera storfilmer, däribland nya Tomb Raider, Mad Max: Fury Road och nu senast Mortal Engines. Just musiken är dock, tyvärr, inte det bästa med den här filmen. Några få gånger kände jag att det passade riktigt bra till actionsekvenserna, men genom hela filmen var musiken inte mer än medelmåttig. Synd, för ett riktigt bra soundtrack kan ofta resultera i någon pluspoäng.

Omdöme

Jag blev positivt överraskad av filmen, något som i ärlighetens namn beror både på lågt ställda förväntningar och att de faktiskt gjort ett riktigt bra jobb i att skapa hela världen vi får se i filmen. Totalt finns det fyra böcker om Hester Shaw, så om filmen gör bra ifrån sig kan vi säkert se fram emot ett par uppföljare — håller de samma klass som den här har jag ingenting emot det.

Mortal Engines har svensk biopremiär imorgon, fredag 7 december.

Betyg

Mortal Engines får betyget 7 av 10.

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln

    Kommande premiärer