Recension: "Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales" av Joachim Rønning & Espen Sandberg

Recension: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales av Joachim Rønning & Espen Sandberg

Skrivet av

I den femte delen av filmserien följer vi med piratkaptenen Jack Sparrow i hans jakt efter Poseidons treudd.

När Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse seglade in på biograferna 2003 så gjorde den pirater populära på ett sätt som de inte hade varit på länge. Och med en sån succé så var det självklart att det skulle komma uppföljare. Ingen av dem levde dock upp till den första filmen och nånstans under den tredje filmen tappade jag helt intresset. Den fjärde delen skakade inte liv i det intresset igen den heller. Kanske skulle norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg få mig på bättre tankar?

Handling och skådespelare

Will Turners son Henry vill ha tag på Poseidons treudd för att bryta sin fars förbannelse, horologen Carina Smyth vill ha tag på den för att om möjligt få kontakt med sin far som hon aldrig träffat, Jack Sparrow vill ha tag på den för att undkomma ett skepp med odöda som är ute efter honom, den brittiska flottan vill ha den för att härska på haven, och så är cirkusen igång. Allianser skapas, bryts och görs om och det enda man egentligen kan lita på är att Jack Sparrow är konstant berusad.
Det känns ju igen, så klart. Det är så de andra filmerna också är uppbyggda, med ett gäng olika personer som alla är ute efter att få tag på samma sak. Och det fungerar ju rätt bra, berättarmässigt. Så även denna gång.

Johnny Depp kan vid det här laget spela Jack Sparrow i sömnen så det är inga konstigheter att han levererar. Det är heller ingen överraskning att Geoffrey Rush inte har några problem att övertyga som kapten Barbossa. Men hur klarar sig nytillskotten då? Ganska bra får jag väl säga. Ungdomarna Henry och Carina spelas av Brenton Thwaites respektive Kaya Scodelario och filmens riktiga onding spelas av Javier Bardem. Bardem spelar den spanske kaptenen Armando Salazar som tillsammans med hela sin besättning drabbades av en förbannelse på grund av en ung Jack Sparrow och nu är ute efter hämnd efter att äntligen ha undsluppit Djävulstriangeln, platsen där de varit fångade i många år.

Thwaites och Scodelario sköter sig bra. De tillför den ungdomlighet och rapphet som Orlando Bloom och Keira Knightley (som båda för övrigt gör comeback i serien (om än i små roller) efter att ha hoppat över den fjärde filmen) stod för i de tre första filmerna, och de gör väl egentligen ungefär vad jag förväntar mig av dem.
Bardem har spelat ett antal minnesvärda skurkar tidigare, men hans Salazar kommer åtminstone inte jag minnas om några dagar. Inte för att Bardem är dålig - han gör nog exakt vad han blivit tillsagd att göra - utan för att Salazar är rätt tråkig. De hade egentligen kunnat sätta vilken dussinskådis som helst att spela Salazar och fått ungefär samma resultat. Det känns lite bortkastat att inte ge honom mer att jobba med. Håll även utkik efter sir Paul McCartney i en cameoroll!

Ljud och bild

Jag skulle kunna sammanfatta på en gång att filmen ser ut och låter precis så bra som man förväntar sig av en storbudgetfilm av idag. Det har inte sparats in nånting på vare sig bild- eller ljudeffekter, vad jag kan märka. De mäktiga skeppen, Salazars odöda besättning (och då särskilt hur deras kläder och hår svajar som om de vore under vatten), odöda hajar, eldar och explosioner, hav som delar på sig och en mycket imponerande gjord ung Jack Sparrow. Allt är toppklass.

Ljudavdelningen vill inte vara sämre utan levererar de också. Jag tänkte ärligt talat inte så mycket på musiken, det är samma pampiga musik som vanligt. Desto mer tänkte jag på den övriga ljudbiten med mullrande kanoner, forsande vatten, fladdrande segel och hur man med stor tydlighet hör hur skeppen knarrar när de glider fram över havet. Små detaljer som ändå höjer helhetsintrycket avsevärt.

Spaghettivarg

Det är kanske svårt att säga om det är filmen som är bättre än delarna närmast föregående, eller om det bara är för att jag fått vila från Jack Sparrow i sex år, men jag var faktiskt road av filmen. Jag skrattade till och med högt ett par gånger; skämtet om skelettet som går in på en bar är faktiskt roligt!
Visst, jag var kanske på helt rätt humör när jag såg den och en annan dag hade nog betyget blivit ett snäpp lägre. För det är absolut inget mästerverk. Men det är en film gjord för att underhålla, och underhållen är vad jag blev. Om så än bara för stunden.

Betyg

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Omnämnt i artikeln

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse (2003)

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Skriv kommentar

Logga in för att kommentera.

Medlem

Du är inte inloggad.