Recension: Ad Astra

Efter framgången med The Lost City of Z är regissören och manusförfattaren James Gray tillbaka med rymdäventyret Ad Astra.

Handling

Efter att flera strömspikar har träffat jorden dras astronauten Roy McBride (Pitt) in i en jakt på svar, där allt pekar mot planeten Neptunus — vilket också råkar vara sista platsen hans pappa, astronauten Clifford McBride (Jones), hördes från för 27 år sedan.

NASA misstänker att det är Clifford som ligger bakom strömspikarna och tar därför hjälp av Roy för att ta reda på vad som faktiskt försiggår ute vid den blå planeten.

Skådespelare

I huvudrollen ser vi Brad Pitt som astronauten Roy McBride, Liv Tyler som hans fru (som dock inte säger ett enda ord under hela filmen), Tommy Lee Jones som Roys pappa, Clifford McBride, samt Donald Sutherland som Cliffords hemlighetsfulle före detta kollega.

Flera gånger under filmen kände jag tyvärr att skådespelarna var alldeles för dåliga, och att hela filmen kändes krystad. Jag har sällan blivit besviken enbart utifrån skådespelarnas prestationer, men Brad Pitt är verkligen ingen som på ensam hand kan driva ett rymdäventyr framåt.

Jämför man med exempelvis Interstellar är det här ett stundtals pinsamt tråkigt science fiction-äventyr.

Manus och regi

Filmen är regisserad av James Gray, som även har skrivit den tillsammans med Ethan Gross, och även om jag verkligen gillar världen de målar upp blir jag bara besviken på att det faktiskt inte leder någonstans. Varje svar väcker bara fler frågor och till slut faller berättelsen som en pannkaka.

Är det kanske regissörens fel att Pitt inte räcker till? Jag vet inte, men eftersom han dessutom är producent till filmen känns det som att det här var precis det de ville förmedla.

Musik

Musiken, som är skriven av musikern och kompositören Max Richter (The Leftovers samt första och sista låten i Arrival), är en av filmens höjdpunkter, men ges alldeles för lite utrymme och matchar inte riktigt bilderna vi matas med.

Även om musiken i sig låter pompös spelar det ingen roll när allt jag i övrigt ser är en berättelse som inte berör mig.

Foto och ljus

Den svenska och holländska filmfotografen Hoyte van Hoytema ansvarar för ljus och kamera, men gör sig inget besvär att göra stordåd i Ad Astra — tvärtom känns det rakt igenom som att det här är en vanlig dag på jobbet för honom.

Jag uppskattar verkligen det smutsiga och "äkta" i hur allt ser ut — att det är smutsigt, stelt och rått — men det kan ändå vara en visuell upplevelse, trots realism, och där tycker jag det saknas något. Det ser oftast riktigt bra ut när Brad Pitt är ute i rymden, men stundtals är bilden suddig, och ofta får vi bara se närbilder istället för breda vyer av de farkoster och landskap i rymden som vi besöker.

Här känns det som att Gray har sett jobbet som Hoyte gjort i både Interstellar och Dunkirk, och sedan velat ha de kvalitéerna utan att ha någon bra film att använda det på.

Omdöme

Ad Astra har definitivt höjdpunkter, där ett exempel är att vi får se en riktigt intressant skildring av människans olika samhällen i en kanske inte allt för avlägsen framtid. Vidare finns det absolut en karaktärsutveckling i karaktären Roy McBride (Brad Pitt), men som skådespelare räcker han helt enkelt inte till.

Det blir för platt och tråkigt, och i slutändan undrar jag verkligen vad James Gray ens ville berätta med den här filmen — för något direkt äventyr är det faktiskt inte.

Betyg

Ad Astra får betyget 4 av 10.


Artikeln handlar om

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln