Recension: "Apornas Planet: Striden"

Recension:

Vi besöker Apornas Planet igen i och med Matt Reeves tredje film i serien.

Efter att ha fått följa James Franco och Jason Clarke i första respektive andra filmen fokuserar den tredje filmen helt på aporna.

Handling

15 år har nu gått sedan viruset första gången började spridas och aporna försöker gömma sig från människorna i skogen. Snart hittar tyvärr människorna deras by, och efter flera dödsfall lämnar Caesar sin familj bakom sig för att följa efter människorna i en ren hämndaktion.

Nytt i Apornas planet: Striden är att de apor som tidigare sympatiserade med Koba nu samarbetar med mänskliga soldater. I sin jakt efter människorna handlar det med andra ord inte bara om att ta sig förbi människovakter, utan även apvakter.

Skådespelare

Andy Serkis spelar återigen huvudrollen som Caesar. Utöver honom syns Amiah Miller som en ung flicka som tas omhand av aporna, samt Woody Harrelson som spelar generalen som gör allt för att stoppa apornas framfart.

Det känns tyvärr inte som att Harrelson försöker göra ett speciellt bra jobb. Som filmens ”stora skurk” tycker jag inte det fungerar alls. Han känns inte övertygande i rollen, antagligen för att den behöver vara mycket mörkare.

Manus och regi

Regissören Matt Reeves har även skrivit filmen, tillsammans med Mark Bomback (Unstoppable). Matt har från början haft en tydlig vision med hela den här Apornas Planet-rebooten, och efter den förra filmen är jag med på tåget — filmerna är mörka, dystopiska och samtidigt ”verklighetstrogna” (om man kan kalla dem det).

Fokus är inte på extrem action utan snarare på dramat och konflikterna mellan apor och människor.

Foto och ljus

Fotot är mycket bra, och är faktiskt det som från början gjorde att jag drogs in i filmen. Michael Seresin är filmens fotograf, och även om han inte gjort jättemånga större filmer har han både Dawn of the Planet of the Apes och Harry Potter och fången från Azkaban i bagaget.

Specialeffekter

Att skriva om fotot i den här filmen utan att gå in på specialeffekter vore konstigt — i stort sett hela filmen består av närbilder på apor. Och det är helt sinnessjukt, så välgjorda de är. Stundtals förstår man inte ens att man tittar på något som inte är äkta.

Detaljrikedomen är helt otrolig; näsor som fladdrar, ögon som tåras, sår, ärr, interaktioner med (riktiga) människor — allt ser otroligt bra ut.

Ljud och musik

Musiken är riktigt, riktigt tråkig. Riktigt. Tråkig. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Den är alldeles för intetsägande, och jag förväntade mig mer av Michael Giacchino.

Omdöme

Filmens starkaste kort är att den är en så kallad slow burn — den tar sig inte förhastat igenom berättelsen. Märkligt nog är detta även filmens största "svaghet", eftersom det blir lite väl mycket prat under filmens gång, med tanke på att de flesta apor inte ens talar, utan endast pratar teckenspråk.

Antagligen är det på grund av detta som filmen har fått relativt svala omdömen av biopubliken. Viktigt att poängtera dock att jag inte håller med — det här är nästan en fullpoängare.

Med bättre skurk och bättre musik hade det här varit en väldigt bra film.

Betyg

...