Recension: Terminator: Dark Fate

Med Terminator: Dark Fate återvänder många från de ursprungliga filmerna — tillbaka är nämligen inte bara Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton, utan även James Cameron.

När Deadpool-regissören Tim Miller meddelade att han skulle göra Terminator: Dark Fate med både Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton i huvudrollerna, och dessutom göra filmen barnförbjuden, var det många som jublade — kunde detta bli nästa värdiga uppföljare efter Terminator 2 - Domedagen?

Handling

En mördarrobot skickas tillbaka i tiden till Mexico City med uppdraget att avrätta Dani Ramos (Natalia Reyes), samtidigt som en annan person, Grace (Davis), även hon skickas tillbaka — men inte för att skada, utan för att skydda Dani till varje pris. Trots att Sarah Connor (Hamilton) tidigare stoppat både skapandet av Skynet, och därmed domedagen, står de nu inför ett till synes bekant hot mot hela mänskligheten.

Den nya mördarmaskinen är dock inte som något de sett tidigare, utan istället en blandning av den flytande metall som vi sett i tidigare filmer, tillsammans med ett hårdare skelett — och maskinen kan dessutom dela upp sig i två.

Skådespelare

Något som gjorde Terminator-fans runt om i världen lyckliga när nyheten först kom var att både Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton skulle återvända i sina ikoniska roller som mördarroboten T-800 respektive Sarah Connor i den här filmen, något som fungerar både bra och dåligt på samma gång.

Precis som i tidigare filmer i franchisen har man upptäckt att Schwarzenegger har en komisk ådra som fungerar bra när han spelar en stel robot som försöker förstå sig på människor, och utöver det gör han sin klassiska roll med bravur.

Någon som däremot inte levererar som förväntat är Linda Hamilton, där det istället blir pinsamt genomskinligt att hon kanske inte är en bra skådespelare, utan bara råkade få en riktigt passande roll i de första två filmerna. Oavsett om hon försöker säga one-liners — vilket hon gör hela tiden — eller låta allvarlig faller det platt varje gång.

Den beskyddande människan från framtiden, Grace, spelas av Mackenzie Davis, som gjort ganska bra roller den senaste tiden — senast i Blade Runner 2049 och Tully. Som skådespelare är hon en frisk fläkt i filmen, men tyvärr är hennes karaktär så begränsad att man baxnar.

Slutligen spelas flickan som behöver beskyddas av Natalia Reyes, som vi sett i bland annat Birds of Passage, och den uppgraderade mördarmaskinen av Gabriel Luna från bland annat Agents of S.H.I.E.L.D.. Ingen av dessa sticker ut speciellt, men gör ett helt okej jobb — ungefär som man förväntar sig.

Manus och regi

Bakom manuset ligger "urfadern" James Cameron tillsammans med bland annat David S. Goyer, som skrev The Dark Knight tillsammans med Christopher Nolan. Även om vissa delar av den här filmens handling är någorlunda fräsch är det i det stora hela en upprepning av tidigare filmer på alla plan — men det spelar inte så stor roll, för fansen får precis det de vill ha; maxad mördarrobot-action genom hela filmen.

Regissör är dock inte Cameron utan istället Tim Miller, vars första film var dundersuccén Deadpool. Innan dess har han varit animatör och effektskapare, men regissera actionfilmer känns det som att han har gjort i många år.

Dialogen i filmen är dock stundtals smärtsamt krystad, och Cameron är faktiskt i det närmaste ökänd för att skriva just den här typen av actiondialog. Generellt fungerar det dock ganska bra i hans filmer, förutsatt att skådespelarna kan leverera dem — att det inte fungerar här beror till stor del på Hamilton.

I övrigt är filmen tight, har ett bra tempo och är en väldigt underhållande actionfest — även om karaktärerna, som vanligt, tar helt märkliga beslut hela tiden.

Foto och ljus

Fotografen Ken Seng tog regissören Miller med sig från Deadpool, och fotot i filmen håller på det stora hela ganska hög klass. Tyvärr är nästan alla actionscener filmade alldeles för nära, vilket gör att det blir rörigt ganska snabbt. Istället för att ge slagsmålen och striderna lite vidd och bredd ser vi bara snabbt ihopklippta närbilder, vilket känns ganska billigt med tanke på omständigheterna.

Här hade jag hellre sett lite större scener och längre klipp, som visar att actionscenerna faktiskt är välplanerade och inte bara mängder av sammansatta kortare klipp.

Musik och ljud

Musiken från Junkie XL fungerar i de mest intensiva actionscenerna, men är absolut ingenting att hänga i julgranen utöver det. Det faktum att han tidigare gjort elektronisk dansmusik och varit DJ skiner igenom när han försöker göra lågmäld och långsam musik.

I actionscenerna är det mest klassiska action-trummor som pumpar i högtalarna, och visst, det håller igång tempot, men det tillför inte så mycket mer än så.

Omdöme

När jag gick in i biografen för att se Terminator: Dark Fate var det med väldigt låga förväntningar, men under filmens gång blev jag faktiskt positivt överraskad — både tack vare Arnold Schwarzenegger och mängden ren action.

Om man helt enkelt går in och bara förväntar sig en någorlunda humorfylld total-maxad actionfilm kommer man inte bli besviken — den här filmen levererar.

Terminator: Dark Fate har svensk biopremiär nu på fredag, den 25 oktober 2019.

Positivt

  •   Arnold
  •   Mycket underhållande som ren actionfilm

Negativt

  •   Linda Hamilton

Betyg

Terminator: Dark Fate får betyget 6 av 10.


Artikeln handlar om

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln