Recension: Boss Level

Äntligen är det dags för ännu en film där dagen upprepar sig — vi har sett actionspektaklet Boss Level.

Handling

När den före detta soldaten Roy Pulver (Grillo) vaknar upp i sin lägenhet är det lönnmördare där för att mörda honom i sömnen, men varje gång han blir mördad vaknar han återigen upp i sin säng, med samma lönnmördare i lägenheten.

Ju längre han överlever desto fler hot kommer det, och de många lönnmördarna kommer från alla håll och kanter. Nu är det upp till Roy att ta reda på vad som hänt och hur han ska lyckas stoppa det som händer honom — och samtidigt lyckas rädda dem han bryr sig om.

Skådespelare

I huvudrollerna ser vi Frank Grillo, som exempelvis har spelat Brock Rumlow i Avengers: Endgame och Captain America: Civil War, Naomi Watts som hans ex-flickvän Jemma samt Mel Gibson som Jemmas chef.

I början av filmen var jag riktigt trött på Frank Grillo och hans stela röst, men allt eftersom filmen utvecklades tycker jag till slut att han passar riktigt bra i rollen. Även om både Naomi Watts och Mel Gibson känns lite malplacerade i början gäller samma sak även där; det faller på plats så småningom.

Utöver huvudrollerna ser vi bland annat Michelle Yeoh och Annabelle Wallis i filmens biroller.

Manus och regi

Boss Level är regisserad av Joe Carnahan, som också har skrivit filmen tillsammans med Chris Borey och Eddie Borey. Manuset i sig är på inget sätt unikt — tvärtom är det här med tidsloopar ett beprövat koncept — och den stora utmaningen ligger helt klart i att inte få filmen att kännas tjatig, vilket den tyvärr gör i början.

Trots det lämnar man faktiskt det tjatiga bakom sig efter ett tag och börjar ganska snart att faktiskt utveckla historien, och det sköts faktiskt ganska snyggt; nya ledtrådar dyker upp när han provar andra saker och avviker från sina vanliga mönster.

Precis som Bill Murray i Måndag hela veckan använder Roy tidsloopen i Boss Level till sin fördel genom att lära sig nya saker varje gång tiden återställs, både vad gäller vapen, taktik och hur han hanterar relationer med andra människor.

Sammantaget finns det en hel del ljusglimtar i manuset, och när allt kommer omkring känns filmens action riktigt välregisserad, intensiv och inte minst passande i sammanhanget.

Musik

Till och med musiken blir faktiskt bra mot slutet, och även om filmens soundtrack mestadels är fylld med olika rocklåtar kommer det stundtals riktigt minnesvärd musik, skriven av den kanadensiska kompositören Clinton Shorter.

Shorter har tidigare skrivit musiken till exempelvis District 9, Pompeii och 2 Guns.

Omdöme

Boss Level är — trots sin intensiva action — alldeles för långsam under filmens första hälft, vilket fick mig att tappa lusten ganska snabbt. Trots det lyckades de dock vända mig fram tills filmen slutade; jag började till och med gilla Frank Grillo i huvudrollen som Roy, något jag verkligen inte trodde i början.

Tack vare att filmen lyfter under den sista halvan är det dock en film jag rekommenderar till alla som gillar tidsloopar — och en hel del hjärndöd action. Se bara till att ha ganska låga förväntningar på just filmens inledning, så kommer ni säkert uppskatta den för vad den är.

Betyg

Boss Level får betyget 7 av 10.


Artikeln handlar om

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln