Recension: "Shadow and Bone" - säsong 1

Recension: Shadow and Bone - säsong 1

Netflix förvandlar populära fantasyböcker till tv-serie med blandat resultat.

Shadow and Bone baseras på Leigh Bardugos Grishaverse-böcker, och mer specifikt är den första säsongen baserad på böckerna Shadow and Bone och Six of Crows. Känner du till böckerna kanske du undrar hur det går till då Six of Crows utspelar sig efter den ursprungliga Grishaverse-trilogin, men det är så enkelt som att man i serieadaptionen har valt att anpassa tidslinjen något så att båda berättelserna utspelar sig samtidigt.

Om det är till någon tröst för er som vill att serien ska följa böckerna till punkt och pricka så kan jag meddela att Bardugo själv har varit med bestämt hur och på vilket sätt serien ska ändras gentemot böckerna.

Handling

Serien utspelar sig i Ravka, en värld inspirerad av Ryssland under tidigt 1800-tal. Det ryska inflytandet på världen ger ett om inte helt unikt så åtminstone ett i fantasykretsar ovanligt intryck med bland annat många ryskklingande namn på både personer och platser.

I denna krigshärjade värld finner vi den unga soldaten och kartmakaren Alina Starkov. För att slippa skiljas från barndomsvännen och tillika soldaten Mal ser hon till att hamna på samma skepp som han när han skeppas iväg på ett uppdrag till andra sidan Sänkan (the Shadow Fold), ett stort område med mörker och monster som delar Ravka mitt itu.

Ganska snart går resan åt fanders men Alina räddar dagen när hon visar sig besitta en kraft som ingen annan i världen gör. Hon förs därefter iväg för att läras upp som en Grisha, denna världs motsvarighet till trollkarlar och häxor, ungefär. Förhoppningen är att hon, tillsammans med Grishornas ledare general Kirigan, ska kunna se till att Sänkan efter flera hundra år äntligen försvinner. Men allt är, såklart, inte vad det verkar.

Skådespelare och karaktärer

I huvudrollerna finner vi Jessie Mei Li som Alina Starkov och Ben Barnes gestaltar general Aleksander Kirigan. Alinas barndomsvän Malyen Oretsev spelas av Archie Renaux och därutöver har vi även en trio kriminella att heja på i form av Freddy Carter, Amita Suman och Kit Young som porträtterar Kaz Brekker, Inej Ghafa samt Jesper Fahey.

Biroller finns såklart också och där hittar vi bland andra Zoë Wanamaker som Baghra, Julian Kostov som Fedyor Kaminsky, Danielle Galligan som Nina Zenik, Calahan Skogman som Matthias Helvar samt Daisy Head som Genya Safin.

Jag måste tyvärr säga att skådespelarna blandar och ger. Om det är bristande regi som är orsaken, eller om det helt enkelt är så att skådespelarnas olika nivåer av erfarenhet lyser igenom ska jag låta vara osagt, men vissa presterar bättre än andra. Det kan också vara precis såhär som karaktärerna är tänkta att vara, men när jag som tittare är osäker på om karaktären är glad, förvånad eller bara ointresserad så ger det inga pluspoäng i min bok.

Allt är dock inte mörker! Ben Barnes fungerar alldeles utmärkt som den karismatiske Kirigan och flertalet biroller bjuder på stabila insatser. Mest besviken blir jag på Li och Renaux som känns väldigt ostabila i sina roller som Alina och Mal. Det kan dock vara så att karaktärerna är så pass platta att det är det som gör att skådespeleriet känns lite torftigt; de är helt enkelt tänkta att framstå såhär. Jag hoppas dock att de blivit varma i kläderna till nästa säsong och höjer sina prestationer.

Vi har även de tre Kråkorna Kaz, Inej och Jesper, de ungdomskriminella från Ketterdam. Som grupp sköter de sig faktiskt bättre än de andra huvudkaraktärerna, även om det även här kändes lite skakigt från början men sedan satte sig mer och mer. Det kanske bara var en känsla man fick ju mer man lärde känna karaktärerna, men oavsett vilket så var det ju bra. Den här trion kändes dessutom mer spännande än den andra.

Ljud och bild

Jag blir lite osäker på om serien ens hade någon musik. Såklart hade den det, men den är inte alls minnesvärd utan snarare av kategorin generisk tv-serie-musik. Ljudet i övrigt var det däremot inget fel på. Pistolskott, monster, vind och väder, allehanda bakgrundsljud samt all dialog är tydlig och bra. Går dock inte att komma ifrån att serien hade tjänat på att ha ett episkt soundtrack.

Bilden är tyvärr inte heller någon höjdare. Jag antar att det är ett medvetet val att ha väldigt dämpade färger rakt igenom, men det ger en väldigt matt och tråkig bild. Sedan är det inte alls ovanligt att bilden blir oskarp upp- eller/och nedtill när man filmar anamorfiskt och det är något vi ser rätt ofta i Shadow and Bone. Utöver det händer alldeles för ofta för att vara en så här stor produktion att hela bilden är oskarp, att personen i bild helt enkelt är ur fokus. Det är faktiskt oacceptabelt och borde inte kunna hända på den här nivån. Klart underkänt.

Sammanfattning

Jag ville verkligen gilla den här serien då det är ont om bra fantasy-serier. Tyvärr grep berättelsen aldrig riktigt tag i mig. Inledningsvis gav den även ett något förvirrat och osammanhängande intryck, kanske just på grund av att man slagit ihop två berättelser till en och därmed var tvungen att hoppa mellan dessa. Förhoppningsvis tjänar man på det i längden, annars känns det lite onödigt.

En kul detalj är dock att varje avsnitt har ett unikt intro, även om det är väldigt kort.

På det stora hela är det inget större fel på Shadow and Bone. Men den är heller inte jättebra. Däremot tror jag att berättelsen har potential att växa så jag kommer definitivt att fortsätta titta när nästa säsong kommer. Jag kommer bara inte gå och längta efter att den faktiskt dyker upp.

Shadow and Bone har premiär på Netflix nu på fredag, den 23 april.

Betyg

Shadow and Bone får betyget 6 av 10.

Artikeln handlar om

Björn Långström
Film- och serieslukare med en förkärlek till Star Wars, Marvel, Sagan om Ringen, science fiction och allehanda andra spännande äventyr, men kan för den delen även trycka romantiska komedier eller hjärndöda actionfilmer när lusten faller på.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln

    Aktuellt på bio

    Senaste trailers

    Senaste posters