Recension: "Själen"

Recension: Själen

Animeringsstudion Pixar återvänder med Själen, en film som utforskar hur själar vandrar mellan andelivet och jordelivet.

Handling

I Själen får vi följa Joe (Jamie Foxx) som är en jazzlärare på deltid, men som drömmer om att bli jazzmusiker istället. När han plötsligt landar en livespelning med ett jazzband blir han så överväldigad att han glömmer bort att se sig för, ramlar rakt ner i ett brunnslock och dör.

När Joe vaknar upp står han i den långa kön till efterlivet, men eftersom han inte känner att han åstadkommit det han vill i livet springer han snabbt därifrån och hamnar istället bland de själar som förbereds för jordelivet. Där lär han känna själ nummer 22 (Tina Fey) som i tusentals år vägrat bege sig till jorden, och tillsammans försöker de sig sedan hjälpa Joe att återvända till jordelivet — men allt går inte riktigt som planerat.

Skådespelare

Rösterna till Joe och 22 görs av Jamie Foxx och Tina Fey, och deras prestationer bär hela filmen. De fungerar riktigt bra tillsammans och blåser liv i historien.

Runt omkring dem finns andra röstskådespelare som Phylicia Rashad i rollen som Joes mamma Libba samt Angela Bassett som jazzmusikern Dorothea Williams. Även Graham Norton dyker upp som den excentriske och själslige Moonwind, som har en själslig koppling och hjälper dem på traven.

Manus och regi

Filmen är regisserad av Pete Docter, som har några av Pixars mest omtyckta filmer i bagaget; Monsters, Inc., Upp, och Insidan ut — och trots att de tidigare har lyckats så bra att ta helt främmande koncept och förvandla dem till barnvänliga filmer är Själen ett stort undantag.

Jag hoppades att de skulle göra kopplingen mellan själen och kroppen lika bra som de visade upp känslorna som karaktärer i Insidan ut, men så är inte alls fallet — här är det istället krystat och onödigt krångligt, och alldeles för mycket tid läggs på prat istället för det äventyr man förväntar sig.

Resultatet är en ganska tråkig film, trots att den har alla förutsättningar för att verkligen bli bra.

Musik

Musiken brukar vara toppenbra i Pixar-filmer, men så är inte fallet här. Den musik som är skriven av Atticus Ross och Trent Reznor är bara tråkig; så pass tråkig så att man tror att det bara är temporär musik de satt in, i väntan på den riktiga kompositören; den passar nämligen varken det som händer i filmen eller i filmens stämning överlag.

Utöver den vanliga filmmusiken får vi även höra jazzmusik som är skriven av Jonathan Batiste, och även om den är välskriven passar den inte alls ihop med filmens övriga musik, vilket är riktigt tråkigt — och dessutom märkligt, med tanke på att det känns lite som öppet mål att fokusera på den musiken i en film som handlar om just jazzmusik, men vad vet jag?

Omdöme

I första halvan av filmen var konceptet i sig riktigt spännande, och situationerna karaktärerna hamnade i bjöd på en hel del skratt. Ju längre filmen gick insåg jag dock att det inte fanns något mer under ytan; idéerna visade sig ganska snabbt ta slut. Genom filmen är det dessutom betydligt mer prat än äventyr, vilket barn — speciellt mindre — snabbt tröttnar på.

Jag tror aldrig jag sett en Pixar-film som varit så tom på känslor och, ironiskt nog, utan själ som Själen till slut visar sig vara. Visst finns det en sensmoral och ett budskap i filmen, men det hade kunnat förmedlas mycket bättre — och framför allt enklare — än vad de gör i den här filmen.

Kanske hade konceptet gjort sig bättre som en av Pixars berömda kortfilmer istället för att vara alldeles för utdraget i en långfilm.

Positivt

  •   Intressant koncept
  •   Snyggt animerat och ljussatt

Negativt

  •   För komplex för småbarn
  •   Saknar djup

Betyg

Själen får betyget 5 av 10.

Artikeln handlar om

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln

    Aktuellt på bio

    Senaste posters