Recension: Last Night in Soho

Regissören Edgar Wright är tillbaka med sin efterlängtade skräckfilm Last Night in Soho — men är den så bra som vi hoppats?

Efter de stora framgångarna med heist-komedin Baby Driver var det många som såg fram emot hans nästa projekt, skräckfilmen Last Night in Soho, vars premiär tyvärr har skjutits framåt flera gånger. Nu har den till slut äntligen haft premiär!

Handling

Den unga flickan Eloise (McKenzie) bor efter sin mammas bortgång med sin mormor på landet, och när hon kommer in på en klädesdesignskola flyttar hon till London för att gå sin drömutbildning.

Väl i London börjar hon dock få mardrömmar och syner från 60-talets mörka sida av show business, där artisten Sandie (Taylor-Joy) försöker skapa sig ett namn med Jack (Smith) som sin manager — men synerna blir bara värre och värre, och Eloise börjar ganska snart få svårigheter att skilja mellan verklighet och dröm.

Skådespelare

Thomasin McKenzie (Leave No Trace) spelar huvudrollen som flickan Eloise, och utöver henne ser vi även Anya Taylor-Joy i rollen som Sandie samt Matt Smith som Jack i stora roller — och därefter är det faktiskt mest fullt av halvdåliga biroller.

Thomasin McKenzie i Last Night in Soho.

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen men kände ändå att det var ovanligt dåliga skådespelare i filmen; framför allt duktiga Thomasin McKenzie har lite svårt att axla rollen i vad som ska vara en skräckfilm, och även Anya Taylor-Joy har svårt att göra något intressant av den utnyttjade skönheten Sandie. Här känns det knappt som att någon passar in, tyvärr.

Musik

Som vanligt använder Edgar Wright väldigt mycket vanlig musik i sina filmer, och oavsett om man tycker det är bra eller dåligt är det precis som man förväntar i en film från just honom. Den filmmusik som är skriven av filmens kompositör Steven Price — som bland annat skrev den fantastiska musiken till Gravity — är riktigt, riktigt torr och tråkig.

Jag satt till och med och undrade vem som hade skrivit musiken när jag la märke till hur tråkig musiken var och blev förvånad över att det var Price när jag kollade upp det efteråt; ett ganska dåligt betyg, med andra ord.

Manus och regi

Edgar Wright är känd för att skriva roliga, spännande och intressanta manus, och när han skrev manuset till Last Night in Soho tog han även hjälp av talangen Krysty Wilson-Cairns som skrev den framgångsrika krigsfilmen 1917 tillsammans med Sam Mendes.

Thomasin McKenzie och Anya Taylor-Joy i Last Night in Soho. Märkliga spegeleffekter är i stort sett det enda intressanta i filmen.

Som ni kanske kunde ana är det dock inte direkt full pott den här gången; manuset känns istället som en enda röra. Det mesta som händer är omotiverat, karaktärer beter sig märkligt utifrån vad de utsätts för och det känns som att filmen inte kommer någonstans alls — för att sedan ta slut utan att något intressant har hänt. En klar besvikelse.

Omdöme

Att Edgar Wright skulle lyckas göra en så pass tråkig film när han med sin relativt unika stil försöker göra en skräckfilm — en genre jag verkligen uppskattar — blir det tyvärr bara pannkaka.

Last Night in Soho är inte spännande, den är inte läskigt och den är framför allt inte underhållande; något som jag faktiskt blev förvånad över. Sammantaget känns den mer som en dålig blandning av Sjätte sinnet och Midnatt i Paris, där ingen riktigt känns som att de egentligen ville göra filmen.

Positivt

  •   Edgar Wright visar återigen upp sin unika stil, om än mindre än vanligt

Negativt

  •   Förvånansvärt tråkig

Betyg

Last Night in Soho får betyget 3 av 10.


Artikeln handlar om

Fredrik Lagnetoft
Oftast helt insnöad på filmmusik och foto. Ser helst tunga thrillers, hemska draman och skräckfilmer, men det slinker ner en och annan actionrulle, dålig komedi eller barnfilm ändå.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln