Recension: "First Man"

Recension:

Berättelsen om Neil Armstrongs långa resa till månen.

Efter att Sovjetunionen hade kommit före USA på flera punkter i rymdkapplöpningen - de var först med en satellit i omloppsbana, först med ett djur i rymden (hunden Lajka), först med en människa i rymden (Jurij Gagarin) och de gjorde den första rymdpromenaden - så fanns snart bara en punkt kvar för NASA att hinna först med. Att få en människa att ta de första stegen på månen.

Handling

Mannen som historien för alltid kommer att minnas som den första människan på månen är självfallet Neil Armstrong. Filmen är dock varken en biografi över hela hans liv eller endast berättelsen om uppdraget med Apollo 11 som förde honom till månen. Istället utspelar sig First Man under åren 1961-1969 och följer både testflygningar och personliga tragedier fram till rymdfärden som visade att resor till månen är möjliga.

Skådespelare

Det finns egentligen inget ont att säga om någon av skådespelarna i filmen. Ryan Gosling spelar huvudrollen som Neil Armstrong och Claire Foy gestaltar hans första fru Janet. Det är svårt att säga om Gosling hade ett lätt jobb eller inte att gestalta en man som var relativt tystlåten och inte röjde särskilt mycket känslor. Han går mest runt och ser allvarlig ut och det är inte många minuter i filmen som han får visa upp sitt leende.

Foy har ett desto bredare känslospann att leverera. Janet verkar ha varit motsatsen till Neil och visar glädje, sorg, kärlek, raseri, skräck, oro, omtanke och allt däremellan. Och hon levererar.

Ensemblen förstärks ännu mer av duktiga skådespelare som Kyle Chandler, Jason Clarke, Corey Stoll och Ciarán Hinds för att nämna några.

Ljud och bild

Närbilder. Skakiga närbilder. Det får vi en hel del av i den här filmen, och det bidrar till en känsla av närvaro. Som att man nästan var där. Ibland hade jag som åskådare dock gärna sett att sett att man zoomade ut lite, så att jag kunde se vad som faktiskt hände.

I övrigt visas några riktigt maffiga och grymt snygga scener på uppskjutningar av raketer och vyer från rymden. Och så klart, till slut, även från månen.

Att regissören Damien Chazelle tidigare samarbetat med både Justin Hurwitz och svenske Linus Sandgren som står för musiken respektive fotot är knappast en nackdel.

Musiken har kanske ingen jätteframträdande roll, men den används ändå hela tiden för att förstärka stämningen. Maffig ibland, subtilt smygande i bakgrunden ibland. Tyckte mig höra några lånade toner från La La Land vid ett par tillfällen men det kan också ha varit inbillning.

En intressant detalj när vi ändå är inne på ljudet är att i vissa scener så används faktiskt de autentiska ljudupptagningarna för att återge vad som sas över radion.

One small step

Filmen visar upp en kanske inte alltid smickrande bild av Neil Armstrong som pappa och make. Han framställs i mina ögon som känslokall, inte särskilt kärleksfull, avståndstagande och allmänt frånvarande i sitt privatliv.

Det råder dock inget tvivel om att han var en fantastisk pilot och utan honom hade Apollo 11 kanske inte blivit lika framgångsrikt som det nu blev.

First Man är på intet sätt en dålig film. Men jag hade ändå förväntat mig mer. Eller kanske snarare förväntat mig något annat. Hoppats på något annat. Något i stil med Apollo 13 kanske? Det här är dock inte alls den typen av film. Istället är det berättelsen om personen Neil Armstrong, inte astronauten Neil Armstrong. Och personligen hade jag velat se mer om astronauten, för personen verkar inte ha varit den roligaste killen i rymden.

Betyg

Film- och serieslukande amatörskribent med en förkärlek till Star Wars, Marvel, Sagan om Ringen, science fiction och allehanda andra spännande äventyr, men kan för den delen även trycka romantiska komedier eller hjärndöda actionfilmer när lusten faller på.