Wes Anderson återvänder till vita duken med ett nytt animerat äventyr.
Det har gått fyra år sedan vi senast fick en långfilm från Wes Anderson, då med mästerliga The Grand Budapest Hotel. Nu är det dags igen, och den här gången serverar han oss sitt andra animerade äventyr efter Den fantastiska räven från 2009.
Handling
Tjugo år in i framtiden så deklarerar den hundhatande borgmästaren i den japanska staden Megasaki att alla hundar ska deporteras till Trash Island, sopön som ligger en liten bit utanför staden. Anledningen sägs vara sjukdomar som sprider sig bland hundarna, och att de helt enkelt har blivit för många.
Borgmästarens egen myndling, den unge Atari, är den första som blir av med sin hund, Spots. Det är inget han alls uppskattar, så han ger sig av till Trash Island för att hitta sin hund igen. På ön träffar han en grupp hundar, som bestämmer sig för att hjälpa pojken.
Skådespelare
Röstskådespeleriet är klockrent. Det faktum att hundarna pratar engelska och människorna japanska fungerar fantastiskt för att illustrera att hundar och människor pratar olika språk och faktiskt inte förstår varandra. Om vi bortser från Tracy. Tracy är amerikan och pratar engelska, men verkar inte förstå hundarna ändå.
Bryan Cranston, Edward Norton, Bill Murray, Greta Gerwig, Jeff Goldblum (som för övrigt spelade in sina repliker via telefon på grund av schemakrock) och alla de andra levererar precis som man förväntar sig av stora filmstjärnor. Det känns alltid äkta och som att de faktiskt spelar sin roll, och aldrig som att de bara läser innantill.
Manus och regi
Manus är skrivet av Wes tillsammans med flerfaldiga samarbetspolarna Roman Coppola och Jason Schwartzman, samt japanske Kunichi Nomura.
Wes Anderson står sedan själv för regin, och han har ju onekligen en igenkännlig berättarstil och sätt att uttrycka sig visuellt, och det går självklart igen även i denna film, trots att det inte är en spelfilm. Vi har tillbakablickar, vi har kartor, vi har fantastiska dialoger och självklart massvis av scener med vad som ser ut att vara millimeterprecisa centreringar.
Ljud och bild
För musiken står Alexandre Desplat som härmed för fjärde gången gör musiken till en av Wes Andersons filmer. Musiken känns väldigt Japaninspirerad, vilket ju passar utmärkt då filmen utspelar sig i just Japan. Mycket trummor och rytmiska slingor.
Isle of Dogs är inte datoranimerad utan istället har man använt sig av stop motion, vilket i sig ger en helt annan karaktär till filmen jämfört med vad datoranimation eller tecknat hade gjort. Till och med rök och skum är gjort med stop motion istället för pålagt i efterhand. Och det ser fantastiskt bra ut.
Voff
Efter Moonrise Kingdom och The Grand Budapest Hotel så hade jag förväntat mig lite mer. Men bara lite. Det är på inget sätt en dålig film och det kan vara så att jag personligen kanske har svårt att knyta an till animerade karaktärer. Eller hundar? Men det är fortfarande en bra film!
Det är även en film som passar för såväl vuxna som yngre. Där vuxna kan läsa in det politiska budskapet i att förvisa de som inte passar in i samhället eller inte är önskvärda av ledarna så kan yngre (eller vuxna också för den delen) bara luta sig tillbaka och se en mysig, rolig och spännande berättelse om en ung pojke som letar efter sin bästa vän. Sin älskade hund.
Betyg
Isle of Dogs får betyget 7 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.