Myrmannen tvingas ut på nya äventyr.
Vi var nog flera som höjde på ögonbrynen när det utannonserades att Paul Rudd skulle spela en superhjälte i Marvels filmuniversum. Rudd var ju känd som en komiker, hur skulle han kunna spela Ant-Man? Han skulle även vara med och skriva filmen, så hur skulle detta sluta? Det slutade med en film som dittills innehöll mest humor av alla filmer i MCU, och det funkade alldeles utmärkt.
Handling
Ant-Man dök sedan upp även i Captain America: Civil War, och på grund av vad han gjorde i den filmen så befinner han sig nu (som i förbifarten även nämndes i Avengers: Infinity War) i husarrest, där bara dagar återstår av hans tvååriga straff. Då börjar det hända saker och han måste riskera ett betydligt längre fängelsestraff för att hjälpa Hope och hennes pappa Dr. Hank Pym med ett högst personligt uppdrag.
Skådespelare
Förutom Paul Rudd som Ant-Man så återkommer även Evangeline Lilly som Hope Van Dyne och Michael Douglas som Dr. Pym. Även Scotts tre kompanjoner från den första filmen är tillbaka i form av Michael Peña, T.I. och David Dastmalchian.
Vi har även lite nya ansikten där Hannah John-Kamen spelar Ghost, Laurence Fishburne gestaltar en tidigare kollega till Hank, Walton Goggins spelar skurken Sonny Burch och Michelle Pfeiffer ikläder sig rollen som Hopes sedan 30 år försvunna mamma Janet Van Dyne.
Måste säga att alla gör sitt jobb. Ingen sticker ut på något sätt, varken positivt eller negativt. Och det är ju positivt. Kemin och tajmingen mellan skådespelarna sitter där den ska, både vid skämt, romans och allvarligare scener.
Ljud och bild
Ska jag vara ärlig så tänkte jag inte mycket alls på musiken i filmen. I en scen så sjöng Rudd karaoke och jag undrade vilken låt det var (det visade sig vara Come On Get Happy av The Partridge Family), men i övrigt så lade jag aldrig märke till den.
Visuellt så var det desto bättre. Ant-Man krympte och växte precis som tidigare och även om det inte var lika wow som första gången så var det fortfarande snyggt gjort. Det som imponerade mest var istället dels Ghost som gick genom väggar, dörrar, människor och allt annat som man inte ska kunna gå genom, i samma scener som “vanliga” personer inte kunde göra det. Sedan var det en scen som var en tillbakablick till 30 år tidigare, där både Michael Douglas och Michelle Pfeiffer föryngrades på ett sätt som såg riktigt bra ut.
Sanningsserum
Efter den betydligt tyngre och mer allvarsamma Avengers: Infinity War så var det rätt skönt att se Ant-Man and The Wasp med sin humor, och följa Scott Langs vardagliga problem med nystartat företag, familj och husarrest. Och att vara en superhjälte. Att försöka vara pappa och superhjälte på samma gång är inte alltid så lätt.
Men precis som Marvel lovat så knyter filmen till slut an till handlingen i Avengers: Infinity War, och Scott Langs vardag kommer bli betydligt allvarsammare i framtiden när kriget mot Thanos rasar vidare. Innan vi kommer dit kan vi dock skratta gott åt detta äventyr.
Gillade du den första Ant-Man så kommer du antagligen att gilla denna också. Det är mer av humorn, actionen och äventyret. Mer av samma, helt enkelt. Och det är inte helt fel. Jag hade gärna sett lite mer variation, även om detta på intet sätt är en kopia av första filmen. På det stora hela är det en helt okej film som Peyton Reed ger oss, att krypa in i en svalkande biosalong och mumsa popcorn till.
Betyg
Ant-Man and The Wasp får betyget 7 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.