Ännu en bok av Nick Hornby har blivit film.
Annie bor i en sömnig engelsk kuststad och jobbar på ortens museum som tidigare drevs av hennes far innan han gick bort. Hon lever sedan 15 år tillbaka tillsammans med pojkvännen Duncan, en lärare som har en snudd på sjuklig besatthet av Tucker Crowe, en tidigare musikstjärna som ingen numera sett eller hört av på en sisådär 25 år, och driver en hemsida helt fokuserad på musikern som Annie inte alls känner lika starkt för.
En vacker dag ramlar det ner en demoskiva av Crowes mest kända skiva “Juliet” i det engelska parets brevlåda. Duncan blir så klart lyrisk, men Annie är inte alls lika förtjust. Hon går till och med så långt att hon skriver en väldigt negativ recension av skivan på Duncans hemsida. Den recensionen sätter igång händelser som kommer att förändra båda deras liv, samt Tucker Crowes.
I rollerna som Annie, Duncan och Tucker ser vi Rose Byrne, Chris O'Dowd och Ethan Hawke. Den sistnämnde gör jobbet bäst. Han passar perfekt som avdankad musiker som sedan han klev av scenen och försvann har levt ett trassligt liv. Han har numera en handfull barn med flera kvinnor, av vilka han inte lever tillsammans med någon längre.
Det är faktiskt Ethan Hawke själv som sjunger alla Tucker Crowes låtar i filmen. Annars är musiken till största del skapad av Nathan Larson som har lite svenskkoppling. Han är nämligen gift med svenska Nina Persson från The Cardigans och soundtracket är till viss del inspelat i Malmö.
Rose Byrne som jordnära och sockersöta Annie gör det också bra och Annie är väl den mest sympatiske karaktären i filmen, även om det också är lätt att tycka om Tucker. O'Dowds Duncan är raka motsatsen, helt osympatisk. Jag vet inte om det är O'Dowds skådespeleri (som på intet sätt är dåligt) som är orsaken till det, eller om Duncan helt enkelt är tänkt att vara ett pucko som det är väldigt svårt att gilla eller tycka synd om. Annie däremot blir man glad och ledsen för i med- och motgångar.
Nick Hornby har alltså skrivit boken som filmen bygger på och han har en känsla för att skapa sorgliga manliga karaktärer som snöat in alldeles för mycket på något, oavsett om det är listor (High Fidelity), sport (Fever Pitch - En i laget och Fever Pitch) eller musik (Juliet, Naked).
Trots att byn som filmen till största del utspelar sig i är sömnig och tråkig så verkar den mysig och jag hade gärna sett mer av den, men faktum är att det mesta av filmen utspelar sig inomhus. Det gör att man kommer väldigt tätt inpå karaktärerna i deras samtal och liv. Det var även till viss del tvunget då Rose Byrne var gravid i sjätte månaden när filmen spelades in. Det doldes smart genom att antingen faktiskt ha saker i vägen för magen (bord, filtar, kuddar, laptops m.m.) eller genom att filma närmare henne så att magen inte var med i bild.
Det fanns bra potential till en lyckad film men tyvärr så lyckas de inte riktigt skapa en så bra film som jag hade hoppats. Juliet, Naked är en romantisk dramakomedi som aldrig lyfter. Den blir aldrig särskilt romantisk, den blir aldrig särskilt rolig och det är aldrig särskilt mycket drama. Visst hade den sina ljusglimtar, och jag skrattade högt ett par gånger, men på det stora hela så tog den aldrig fart. Precis när jag tänkte att det kanske skulle börja hända något, så var den slut.
Betyg
Juliet, Naked får betyget 6 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.