Medeltida dikt blir rafflande riddaräventyr i filmformat. Nej, inte riktigt.
På juldagen våldgästar den väldiga gröne riddaren kung Arthurs hov för att framföra en utmaning till riddarna runt runda bordet. Ingen av riddarna känner sig dock särskilt manad att anta utmaningen så fram kliver istället Arthurs systerson Gawain.
David Lowery har tidigare gett oss berättelser som A Ghost Story och Den siste gentlemannen, men nu har det blivit dags för honom att göra något han har drömt om sedan han var liten, nämligen att ta sig an historien om Gawain och den gröne riddaren.
Denna historia handlar nämligen inte alls om kung Arthur (som inte ens nämns vid namn i filmen) och riddarna runt runda bordet, utan det är fullt fokus på Gawain, porträtterad av Dev Patel (Slumdog Millionaire, Lion).
Ett år senare är det avtalat att riddaren och Gawain ska mötas igen, och det är Gawains resa till detta möte som större delen av filmen avhandlar. Inget Rocky-liknande montage där Gawain tränar i ett år för att förbereda sig utan vi hoppar fram i tiden tills det bara återstår några dagar och det är dags att bege sig.
Det är lite grann resan, och vad han lär sig om sig själv på vägen, som är målet. Det är däremot svårt att ibland hänga med i svängarna och veta vad som är verkligt, vad som är drömmar, vad som är visioner, vad som är hallucinationer eller vad som är farhågor. Sällan eller aldrig ges förklaringar till vad som händer. Man antas själv lista ut eller hitta på hur det faktiskt ligger till och hur saker hänger ihop. Scenerna känns ibland nästan lösryckta istället för att hänga samman och bilda en berättelse.
Skådespelarna gör dock mestadels bra ifrån sig. Utöver Patel ser vi svenska Alicia Vikander i inte mindre än två roller; både som kärleksintresset Essel samt en mystisk dam. Vi har kungen och drottningen som spelas av Sean Harris och Kate Dickie. En stråtrövare som gestaltas av Barry Keoghan försvårar resan tidigt i filmen och Joel Edgerton är en slottsherre i slutet av resan. Erin Kellyman spelar spöket(?) Winifred, Sarita Choudhury spelar Gawains mamma och filmtitelns gröne riddare gestaltas av Ralph Ineson. Och så är det en räv med.
Visuellt är dock filmen fantastisk. Fotot är väldigt bra och filmen innehåller flera långa scener utan klipp, vilket undertecknad alltid uppskattar. Kostymer och miljöer bidrar även de till att höja kvalitén. Musiken ställer jag mig däremot mer tveksam till då den ofta innehåller ett långt och högt mässande som både blir tjatigt och inte alltid passar till vad som faktiskt utspelar sig i bild.
Filmen är även något utdragen med flera onödigt långa scener. Man behöver absolut inte rusa igenom en film, men ska man dröja kvar i scen får det gärna ha ett syfte också, mer än att bara visa karaktärer som sitter och stirrar.
Jag kanske får skylla mig själv som inte var särskilt påläst om vad dikten ”Sir Gawain and the green knight” handlar om, men jag kan även tycka att man inte ska behöva vara det för att fullt ut förstå sig på en film.
Det är en vacker film med bra foto och bra skådespelarinsatser, men som är alldeles för utdragen för sitt eget bästa och har en berättelse som varken engagerar eller är begriplig för den stora massan.
The Green Knight har biopremiär idag den 13 augusti.
Betyg
The Green Knight får betyget 5 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.