Recension: American Assassin

Dylan O'Brien jagar terrorister i filmatiseringen av Vince Flynns novell med samma namn.

Handling

Efter att ha sett sin fästmö dödas av terrorister under en blodig attack på en semesterort bestämmer sig Mitch Rapp för att hämnas. När skadorna han själv ådrog sig vid attacken läkt så tränar han upp sig; kampsport, skytte och arabiska är alla bra saker att kunna för att få möjlighet att infiltrera terroristerna, och överleva ett möte med dem. Men då får man också CIAs ögon på sig. Mitch rekryteras till CIA för att ingå i en hemlig antiterroristgrupp som kallas Orion. Orion leds av en veteran inom militären och CIA och de båda kommer så klart inte alls överens från början.

Skådespelare

Den hämndlystne ynglingen Mitch spelas av Dylan O'Brien, känd från bland annat TV-serien #media147555# och The Maze Runner-filmerna, och veteranen som ska lära upp honom gestaltas av Michael Keaton, som knappast behöver någon närmare presentation. Det är ju ett väl beprövat kort att ha två karaktärer som måste jobba tillsammans fast de inte gillar varandra, och Michael Cuesta har fått samspelet mellan de två att fungera bra. Filmens stora skurk Ghost spelas av Taylor Kitsch. Han är däremot inte med så himla mycket i filmen så det är svårt att bilda sig en uppfattning om honom. Det är först mot slutet som han dyker upp mer än bara några korta sekvenser. Det ska väl ändå påpekas att han på intet sätt gör bort sig, men skurken som sådan är en ganska platt och tråkig figur.

Musik

För musiken står den brittiske kompositören Steven Price som tidigare gjort den mångfaldigt prisbelönta musiken till Gravity. Detta är dock tyvärr ingenting man lägger märke till i American Assassin. Musiken gör sitt jobb genom att subtilt bidra till stämningen men skapar aldrig någon rysning hos publiken. Spår som trots allt förtjänar att nämnas är The Proposal och Katrina.

Omdöme

Björn

Det enda jag visste om filmen när jag slog mig ner i biosalongen var att det var en actionfilm. Och action är vad vi får. Det är pang pang, explosioner, biljakter (nåja, men de kör bil), hemliga möten, tortyr och gamla hederliga slagsmål. Det är en ganska enkel berättelse utan någon särskild plot twist eller annat som gör det extra spännande eller oförutsägbart, utan filmskaparna har satsat allt på att ge oss en rak actionfilm. Lite Bourne-känsla på realismen i vissa scener och det är helt klart ett plus. Ingen revolutionerande film på något sätt men en stabil actionfilm, även om det finns gott om utrymme för förbättringar. Något säger mig att filmbolaget gärna ser detta som den första filmen i en serie. Och så länge de höjer nivån ett par steg så inte mig emot.

Betyg 7/10

Jimmy

Filmen tar sig själv på allvar och gör inga försök att vara komisk. Vålds- och actionscenerna är välkoreograferade och vissa scener, bl a terrorscenen i början, känns obehagligt äkta och råa. Handlingen är ganska tunn och lite för förutsägbar och ett par gånger blir karaktärernas inkonsekventa handlande irriterande.

Att Enrique Chediak är bakom kameran lyfter filmen. Han är mest känd för att ha filmat 127 timmar och min personliga favorit - zombiefilmen 28 veckor senare. Ljussättningen är proffsig och gör att filmen stundvis känns verklig. I uppbyggnadsfasen använder Enrique ofta kort skärpedjup och ordentligt med bakgrundsoskärpa vilket ger en äkthetskänsla och filmen kryper inpå en. När handlingen sedan övergår i renodlad agentfilm så gör även filmen det - Mer blåa filter och längre skärpedjup.

Storywise skulle jag inte bli förvånad om det visar sig att de tragiska händelserna i Mitch liv är regisserade av en hemlig avdelning i CIA för att knuffa honom över kanten och göra honom till den perfekta agenten. Hörde jag Bourne?

Betyg 7/10

Betyg

American Assassin får betyget 7 av 10.


Artikeln handlar om

Skrivet av
Jimmy Hornestedt

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln