Uppföljaren till 2018 års succéfilm Black Panther är här, men lever den verkligen upp till förväntningarna?
Efter framgångarna med Black Panther, som bland annat fick hela sju Oscarsnomineringar och kammade hem tre av dem, fanns såklart vissa förväntningar på uppföljaren. Men kan verkligen förväntningarna uppfyllas efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång?
När Boseman lämnade jordelivet 2020 tvingades planerna på Black Panther-uppföljaren läggas på is. Hur skulle man fortsätta utan honom? Det bestämdes rätt snabbt att han varken skulle ersättas av en annan skådespelare eller klippas in i filmen digitalt (som man till exempel gjorde med Leia i Star Wars: The Rise of Skywalker efter Carrie Fishers bortgång). Med det beslutet taget behövde däremot berättelsen skrivas om en hel del, varför filmen sköts upp flera månader.
Handling
Det ger oss nu en film där kung T'Challa är död. Medan Wakanda sörjer sin kung och beskyddare ser andra länder sin chans att på olika sätt angripa det land som nu öppet visat för världen vilken mäktig nation de faktiskt är, främst tack vare att de är det enda landet i världen som har tillgång till metallen vibranium.
Vissa av invånarna i Talocan är blåa.
Då Wakanda inte är helt glada i att dela med sig av vibranium till resten av världen söks det även efter på andra håll, och det är då man ovetandes väcker en sovande björn med potential att vara lika mäktig som Wakanda.
Skådespelare
Även om huvudpersonen från den första filmen alltså saknas så återser vi ett flertal kända ansikten. Angela Bassett är tillbaka på tronen som drottning Ramonda efter sin sons död och hennes dotter Shuri spelas av Letitia Wright. Andra som återkommer är Danai Gurira som Okoye, Lupita Nyong'o som Nakia och M'Baku gestaltas återigen av Winston Duke.
Vi får se ännu fler kända ansikten, varav ett åtminstone för mig var en riktig överraskning, men för att inte spoila någonting nämner jag dem inte här.
I en ny film ser vi dock ofta nya ansikten och så även i denna. Filmens huvudantagonist Namor, ledaren för undervattensriket Talocan, spelas av mexikanske Tenoch Huerta och den multibegåvade tonåringen Riri Williams görs av Dominique Thorne för att nämna ett par. Riri får för övrigt sin egen MCU-serie på Disney+ nästa år.
Angela Bassett spelar drottning Ramonda.
Av skådespelarna sticker på ett positivt sätt främst Angela Bassett och Tenoch Huerta ut som ledare för sina respektive riken, medans jag blir lite besviken på Letitia Wright som Shuri. Jag tycker inte hon riktigt kommer till sin rätt och karaktären spretar åt alla håll och kanter, men det kanske mest är regissören Ryan Cooglers fel, eller så är det helt enkelt tänkt att vara så. Får vi se mer av henne i framtiden kanske hon har vuxit.
Ljud och bild
Att filmen ser fantastiskt bra ut är något man numera tar för givet, och då tänker jag särskilt på specialeffekterna. Dock vet jag inte om det är Cooglers ovana att filma anamorfiskt som gjorde att ett par scener kändes lite väl oskarpa, men den skuggan borde kanske falla på fotografen? Det är dock inget som stör på det stora hela.
Även musiken är bra och precis som i den första filmen är det svenske Ludwig Göransson som håller i dirigentpinnen. För Black Panther vann han en Oscar och den bedriften tror jag inte han kommer upprepa, även om större under har skett. Självklart är även ljudeffekterna av högsta klass, något som faller under samma paraply som att man tar för givet att de visuella effekterna är på topp.
Omdöme
Det är en lång film och även om längden på filmen inte känns som ett större problem så hade den nog kunnat kortas ner en aning. Samtidigt förstår jag att man behöver tid på sig när man inte bara ska introducera en ny karaktär i Namor, utan ett helt nytt folkslag och rike i den redan stora Marvel-världen. Samt hylla den döde kungen. Samt introducera en ny Black Panther. Samt berätta en historia.
Tenoch Huerta som filmens antagonist Namor.
Black Panther: Wakanda Forever är på många sätt en bra actionfilm, och kanske kommer jag se annorlunda på den i framtiden. I dagsläget känns det dock som att något saknas. Och det är precis vad det gör. Det går inte att se filmen utan att tänka på hur den kunde varit med Chadwick i huvudrollen istället. Han hade en pondus och en närvaro som tyvärr ingen annan i filmen är i närheten av, och när den här filmens Black Panther ropar Wakanda forever så låter det bara som ett ihåligt eko.
De starkaste scenerna i filmen är också de som ser tillbaka på och hyllar Bosemans Black Panther, och när det för den här filmen specialanpassade Marvelintrot rullar i filmens början kan jag erkänna att ögonen inte kunde låta bli att tåras. Därför tycker jag att filmen känns som en bättre hyllning till Boseman än vad den är en Marvelfilm, men det hade nog inte gått att göra på något annat sätt.
Black Panther: Wakanda Forever har världspremiär på bio idag, 9 november, och även om den inte är en av de bättre i MCU så bör den såklart ses på bio om du är ett Marvelfan.
Trailer
Betyg
Black Panther: Wakanda Forever får betyget 6 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.