Jennifer Kent är efter succén med The Babadook tillbaka med ett historiskt drama om hämnd.
Efter framgången med The Babadook kunde Jennifer Kent välja och vraka bland filmer hon skulle ta sig an. Men den berättelse hon helst ville filmatisera var den om Australiens våldsamma förflutna. Våldet mot kvinnor, straffångar och inte minst Australiens ursprungsbefolkning.
Trots att The Nightingale började visas på filmfestivaler redan under 2018 så var det inte förrän i slutet av förra året som den fick sin bredare release på bio världen över. I dessa stanna-hemma-tider har den lämpligen även kommit på blu-ray.
Handling
I The Nightingale följer vi Clare, en irländsk fånge på ön Tasmanien i Australien i början av 1800-talet. Istället för att sitta i fängelse lever hon bitvis fritt liv med sin man och barn, men i verkligheten är hon i princip livegen och måste alltid lyda den officer som fick henne utsläppt från fängelset.
Efter att Clare och hennes familj utsatts för ett ohyggligt våldsbrott ger hon sig ut för att hämnas. Det visar sig betyda att hon måste ge sig ut i den Tasmanska urskogen för att jaga rätt på de skyldiga, något man inte gör hur som helst utan att själv riskera att duka under. Hon tar därför hjälp av den aboriginska spåraren Billy, en man med ett eget traumatiskt förflutet.
Bild och ljud
Det första jag lade märke till när jag filmen startade var bildformatet. Kent har valt att filma i det numera snudd på utdöda formatet 1.37:1. Det är väldigt snarlikt det mer fyrkantiga formatet vi hade på gamla tjocktv innan widescreen blev populärt även för hemmabruk. Så du behöver inte tro att något är felinställt när du börjar kolla på filmen, som jag gjorde.
Bildformatet bidrar till ett mer kompakt intryck, både på gott och ont. Närbilder på skådespelarna förstärker intrycken de förmedlar, men filmen är också inspelad i fantastiska miljöer som man gärna hade sett mer av men går miste om.
På det stora hela sticker inte bilden ut vare sig positivt eller negativt. Det är stundtals väldigt vackra vyer vi får se och kameraarbetet känns gediget. Tyvärr är bilden väldigt grådassig i de mörkare scenerna, istället för svart, men det är säkert också ett medvetet val även om jag personligen inte gillar det.
Musiken i filmen är lika unik som bildformatet. Den lyser nämligen med sin frånvaro. Bortsett från några scener där Clare sjunger och det spelas folkmusik så är filmen helt utan soundtrack. Ett medvetet val från Kents sida då hon helt enkelt inte tyckte att någon musik passade in i berättelsen. Detta får till följd att allt naturligt ljud i filmen förstärks, men även tystnaden blir påtaglig på ett helt annat sätt.
Skådespelare
Den helt klart starkaste biten med filmen är skådespelarna. Både Sam Claflin som den hänsynslöse officeren Hawkins och Baykali Ganambarr som spåraren Billy gör riktigt bra rollprestationer, men den som sticker ut är Aisling Franciosi som Clare. Den irländska skådespelerskan som jag sedan tidigare bara kände igen från serien The Fall och ett par avsnitt av Game of Thrones gör här antagligen sin bästa rollprestation hittills när hon går från hunsad straffånge till mordlysten hämnare.
Värt att nämna är att Baykali Ganambarr här faktiskt gör sin första filmroll. Någonsin. Även om han i grunden är dansare så hoppas jag att vi får se mer från honom.
Även övriga skådespelare gör sitt till för att måla upp ett väldigt dystert, grått, våldsamt och inte särskilt gästvänligt Tasmanien.
Omdöme
Redan efter de första filmfestivalvisningarna började det pratas om filmens överdrivna våld. Folk hade mått dåligt och faktiskt lämnat visningarna. Och visst är det en bitvis otroligt våldsam film, men förutom egentligen en detalj så är den i mina ögon inte värre än många andra actionfilmer idag. Men visst, ett par scener var jobbigare att se än vanligt filmvåld.
Trots bra skådespelare och en i grunden intressant berättelse så lyfter filmen aldrig riktigt. Det känns som att Jennifer Kent, som både skrivit manus och regisserat, har alla pusselbitar men inte riktigt får det att falla på plats. Berättandet känns ryckigt. Precis när man tror att det ska ta lite fart så saktar det in igen. Att filmen sedan lanserar som en thriller känns bara fel; det är mer drama rakt igenom.
Jag hade faktiskt högre förväntningar på den här filmen, så lite besviken är jag. Men jag vill ändå inte ha filmen osedd då den är en viktig historielektion om en tid och plats jag inte vet mycket om. Bra skådespelare väger upp det ryckiga flödet i berättandet samt stundtals mediokra bilden, så den får i slutänden ändå ett godkänt betyg.
Betyg
The Nightingale får betyget 6 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.