Recension: Valerian and the City of a Thousand Planets

Att jag har läst hundratals Fantomentidningar hör egentligen hemma i ett helt annat forum, men faktum är att sju album av serien Valérian et Laureline publicerades i Fantomen (under det svenska namnet Linda och Valentin) i början av 2000-talet. Frågan är om Luc Bessons filmatisering av de tidsresande rymdhjältarna skulle göra ett bättre intryck än serien.

Serien lämnade nämligen inget större intryck på mig. Antingen blev jag inte intresserad av den över huvud taget och hoppade över den helt, eller så minns jag inte att jag läst den.

Att det är just Luc Besson som ligger bakom filmen gjorde att jag ändå hade ganska höga förhoppningar när jag sjönk ner i biofåtöljen. Har man filmer som Léon och Det femte elementet på sin meritlista så blir det automatiskt så, även om trailers för Valerian inte hade fått mig att hoppa jämfota av förväntning.

Handling

Mitt inne i kärnan av den gigantiska rymdstationen Alpha — som man precis i inledningen av filmen får se växa fram över århundraden — har ett okänt hot börjat växa och riskerar att förgöra hela staden. Valerian och Laureline är självklart hjältarna som ska rädda dagen.

Skådespelare

Valerian spelas av Dane DeHaan (Chronicle, A Cure for Wellness) och Laureline gestaltas av modellen Cara Delevingne, som numera även titulerar sig skådespelerska och har synts i bland annat Suicide Squad och Tulpanfeber.

Då jag inte har läst serierna (eller åtminstone inte kommer ihåg det) så vet jag inte riktigt hur kemin mellan de två är tänkt att vara, men jag kände genom hela filmen att det inte riktigt klickade. De gör ett gott försök, och var för sig har jag inget att klaga på, men då det uppenbarligen är tänkt att de ska vara en duo så känns det inte helt hundra.

I andra biroller ser vi bland annat Clive Owen, Rihanna och Ethan Hawke. Ingen av dessa gör på något sätt bort sig, men det är heller ingen som sticker ut på något positivt sätt och det känns mest som att de är med för att kunna stoltsera med lite kända namn på filmaffischen. Även svenska Ola Rapace skymtar förbi. Oscars-nomineringarna för skådespeleri i den här filmen lär dock utebli.

Design

Om ni har sett Det femte elementet så kommer ni att känna igen den grafiska stil Luc Besson använde sig av där. Och det är absolut inget negativt! Filmen är snygg, helt enkelt. Det förekommer flera hundra olika utomjordiska raser som går omkring på Alpha och andra platser, och vapen, farkoster och andra häftiga framtidsprylar finns det också gott om, och allt ser hur bra ut som helst.

Om inget annat så är de visuella effekterna i filmen alltså i toppklass. Annat är dock inte att vänta med Bessons noggranna anvisningar till proffsen hos Weta Digital och ILM som har stått för effekterna.

Slutkläm

Lämnar då filmversionen ett större intryck på mig än serietidningen? Mjo, det får jag nog säga. Men antagligen mest för att jag (troligtvis) inte läst serien.

På det stora hela är filmen en visuell fest för ögonen, men berättelse och skådespeleri lämnar en del övrigt att önska. Skulle det i framtiden komma uppföljare så finns det helt klart plats för förbättringar. Ändå tyckte jag att den var sevärd. Men bara precis på gränsen.

Betyg

Artikeln handlar om


Björn Långström
Film- och serieslukare med en förkärlek till Star Wars, Marvel, Sagan om Ringen, science fiction och allehanda andra spännande äventyr, men kan för den delen även trycka romantiska komedier eller hjärndöda actionfilmer när lusten faller på.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

    Kommentera den här artikeln