Recension: "Alien: Covenant"

• 8 augusti 2017
• Fredrik Lagnetoft

Ridley Scott återvänder till Alien-universumet med uppföljaren till reboot-filmen Prometheus. Men... Varför? Det kan man fråga sig.

Kommer du ihåg scenen med raptorerna i det höga gräset i The Lost World: Jurassic Park? Har du känt att samma scen borde spelas in igen, fast med Aliens? Då är det här en film för dig.

Handling

Besättningen på koloniseringsskeppet Covenant väcks upp innan de är framme vid sitt mål, och upptäcker en signal från en okänd planet som visar sig vara beboelig. Ganska snart börjar skiten bokstavligt talat träffa fläkten.

Missar öppet mål

När Ridley Scott annonserade Prometheus — eller "Paradise", som den kallades från början — var idén att gräva djupare i Alien-varelsernas ursprung. Vi fick reda på att "space jockeyn" är en av ingenjörerna, och att de skapat liv på vår planet genom någon form av svart sörja... Men vad hände sen? I Covenant har Scott återgått till precis samma stil som de äldre filmerna, fast på ett sämre sätt.

När besättningen börjar bli jagade och dödas vet man absolut ingenting om karaktärerna. Eller när man inte fortsätter historien från det att Prometheus slutar — när Shaw (Noomi Rapace) och David ska ta sig från planeten med skeppet — utan istället berättar vad som hänt under de senaste 10 åren i en kortfattad voiceover.

Det är som att man missat hela anledningen till varför de första Alien-filmerna blev så pass populära — ett spännande manus, en långsam uppbyggnad av skräck och välskrivna karaktärer.

Leder bara till fler frågor

Istället för att ge oss ytterligare inblick i Alien-universumet hittar manusförfattarna på rent dravel, kopierar tidigare Alien-scener och lämnar alldeles för många trådar öppna, t.ex.:

• Prometheus inträffade 10 år tidigare — varför har ingen utrett vad som hände med besättningen? Varför skickar man ut ett koloniseringsskepp i samma riktning?
• Varför vet vi ingenting om varelserna som uppstod på planeten i Prometheus?
• Varför påverkas man olika om man andas in och sväljer "giftet" som visas både i Prometheus och Covenant? Väldigt ologiskt och förvirrande när man antingen dör direkt, får en alien i kroppen, dör om 2 dagar efter att man har gjort sin fru gravid, och så vidare. Vad gäller när? Vet ej!

Uppenbara brister

Ganska snabbt får man känslan av att filmskaparna gjort alldeles för många förändringar på manuskriptet och därmed tappat bort sin egen tråd genom filmen. Att t.ex. James Franco är med i ungefär 2 sekunder under hela filmen, helt utan några repliker, skvallrar om att det här inte är den ursprungliga visionen.

Vidare är karaktärerna antagligen de allra mest korkade karaktärerna i alla sci-fi-filmer som gjorts de senaste åren. Det är helt otroligt vad de håller på i den här filmen. Ingen följer protokoll, ingen anser att karantän vore en bra idé, ingen kan hantera vapen, ingen tänker logiskt utan ska rimligen riskera hela koloniseringsskeppet för att t.ex. försöka rädda sin partner.

När man sedan funderar en stund finns det en hel del som inte riktigt stämmer med vad vi sett i tidigare Alien-filmer;

• När en nykläckt Alien växer till en fullvuxen varelse — något som tog dagar i första Alien-filmen — på bara några minuter (!).
• Vi får ingen tid alls att lära känna karaktärerna.
• Trots att de besöker en helt främmande planet är det ingen av besättningen som har en hjälm på sig. INGEN! Är det INGEN som tror att det KAN finnas något farligt på en helt främmande planet? Frågan ställs inte ens!

Positivt

Efter allt raljerande om vad som är dåligt, finns det något bra då? Absolut. Stämningen finns där stundtals, och även om man har ändrat en del i storyn så märks det att det finns en utforskande grundberättelse som ibland skymtas.

Jag uppskattar nästan alltid rollprestationerna av Michael Fassbender, och i den här filmen är han nästan för bra. Hans klonmodell har förfinats under de 10 år som gått sedan sist, och när de träffar varandra spelar Fassbender mot sig själv — minst sagt är detta en fröjd för ögat.

Tankarna går givetvis till serien Orphan Black, där Tatiana Maslany spelar mot sig själv 7 gånger om.

Utöver Fassbenders rollprestation är det alltid trevligt med Aliens, alltid trevligt med nya rymdskepp, och vi får faktiskt lite "smyga i korridor med Alien"-action, även om det visar sig vara för kort.

Vi får dessutom en helt ny typ av alien, som är som hämtad ur en Guillermo del Toro-skräckis.

Foto

Filmfotografen Dariusz Wolski gör ett utmärkt jobb i Covenant, där han får till precis så stämningsfullt ljus som behövs i de mörkare partierna av filmen.

Musik

Musiken spinner vidare med samma tema som i Prometheus, och även om melodierna som sådana är ganska monotona är det ganska bra puls i musiken, vilket drar upp betyget en smula.

Omdöme

Utifrån vad jag läst innan jag såg filmen hade jag oerhört låga förväntningar, vilket faktiskt gjorde mig positivt överraskad av filmen — bristerna jag skriver om ovan tar inte bort det faktum att vi får njuta av både monster och inte bara en, utan två förstklassiga Michael Fassbender.

Jag väljer att bortse från alla usla aspekter i filmen och ger den en svag 6/10.

Betyg

Alien: Covenant får betyget 4 av 10.

Artikeln handlar om

Alien: Covenant

• Kategorier: Recensioner, Filmer