Efter 35 års väntan är det dags för uppföljaren till Ridley Scotts sci-fi-klassiker Blade Runner.
Att följa upp en sån klassisk och kritikerrosad film som Blade Runner kan inte vara lätt. Att dessutom ha originalfilmens regissör Ridley Scott hängandes över axeln i form av producent kan inte göra saken lättare. Men det var inget som Denis Villeneuve verkade bry sig nämnvärt om när han greppade rodret för att leverera denna minst sagt värdiga uppföljare.
Handling
I den första filmen var replikanter — androider som ser ut precis som människor — förbjudna på jorden och fick bara vistas på de utomjordliga kolonierna. De få som lyckades fly till jorden jagades och “pensionerades” av poliser specialiserade på just den uppgiften. En sån polis kallas för en Blade Runner.
I filmen från 1982 — som utspelar sig 2019 — så följde vi Blade Runnern Rick Deckard spelad av Harrison Ford. 30 år senare har det hänt en hel del och de nyare modellerna av replikanter anses så pass mycket säkrare än de gamla att de nu är tillåtna även på jorden. Det finns dock fortfarande kvar gamla modeller som springer lösa. Dessa anses farliga och måste självklart fångas in, eller pensioneras. Och det är dags för oss att stifta bekantskap med vår nya Blade Runner, K.
Efter att K har spårat upp och konfronterat en av dessa gamla replikanter så uppdagar polisen något som inte kan stämma, uppgifter som skulle förändra allt för både människor och replikanter om de visar sig vara sanna. K får i uppdrag att undersöka saken och ta hand om problemet, om det visar sig existera.
Skådespelare
Ryan Gosling gör en av sina bästa roller när hans K, centralfiguren i berättelsen, tvingas fundera på skillnaderna mellan människor och replikanter, eller avsaknaden därav, och vad det innebär att vara människa. Eller mänsklig. Och precis som i Star Wars: The Force Awakens så återvänder Harrison Ford och gör en gubbigare variant av sin gamla karaktär, och sköter sig precis som man kan förvänta sig av en skådespelare av hans kaliber. Han går väl mest på autopilot egentligen, men han har en rätt bra autopilot.
I övriga roller syns Ana de Armas som K’s kärleksfulla och lojala hologramflickvän och Jared Leto spelar den blinda Niander Wallace, VD:n för det gigantiska företaget Wallace Corporation som bland annat tillverkar alla replikanter. Vi ser även Robin Wright som K’s chef hos Los Angeles-polisen och Sylvia Hoeks som Niander Wallaces assistent. Även Edward James Olmos repriserar sin roll som Gaff från Blade Runner i en kortare scen.
Det finns egentligen ingenting att klanka ner på hos någon av skådespelarna. Alla levererar på topp.
Musik och ljud
Den kritikerrosade musiken till den första filmen skapades av Vangelis. För att musiken till uppföljaren skulle påminna om Vangelis musik så bröt faktiskt Denis Villeneuve med sin flerfaldige samarbetspartner Jóhann Jóhannsson för att istället anlita Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch, som senast samarbetade tillsammans på Dunkirk. Och som de levererar. Soundtracket är mörkt, tungt, stämningsfullt och förstärker hela tiden vad som händer i bild.
Övriga ljudeffekter som svävare, explosioner, regn, pang pang, sopbilar och allt möjligt annat låter också helt perfekt och dialogerna är klara och tydliga utan problem att höra vad som sägs.
Bild
Det finns inte ett ont ord att säga om det visuella. Roger Deakins står för ett foto som är helt makalöst och ibland sitter man nästan och gapar åt hur vackert det är. Inte för att världen som filmen utspelar sig i är vacker — det är snarare tvärtom — utan för att det framställs på ett så vackert sätt.
Deakins foto kompletteras av visuella effekter som är minst lika bra. Oavsett om det gäller en överbebyggd stad, ett öde landskap, flygande bilar eller en nätt och jämnt genomskinlig hologramflickvän så målas det upp framför dig på ett sätt som gör att du aldrig tvivlar på att det faktiskt är på riktigt.
Omdöme
Filmen är fantastisk. Den är hela 2.44 lång men ändå kom slutet förvånansvärt fort och filmen känns inte alls så lång som den faktiskt är. På något sätt har Denis Villeneuve lyckats blanda ihop bra skådespelare, ett starkt manus, fantastisk musik och underbart foto i en stor kittel, tillsatt en gnutta kanadensisk regissörsmagi och serverat oss en film som antagligen kommer bli en lika stor klassiker som dess föregångare. Jag vill inte kalla filmen för ett mästerverk, för det är ett väldigt starkt ord. Men Blade Runner 2049 är bra. Riktigt bra.
Betyg
Blade Runner 2049 får betyget 9 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.