Vi har sett den mest hyllade skräckfilmen på åratal — frågan är om den är så bra som det sägs?
Manusförfattaren och regissören Ari Aster är aktuell med sin första långfilm, som efter en kritikerrosad visning på Sundance filmfestival köptes upp av indiekvalitetsstämpeln själv, A24.
Handling
Annie (Collette) är en dockhusdesigner som precis har förlorat sin mamma, och mitt under sorgearbetet efter begravningen skakas hennes familj dessutom av en fruktansvärd olycka. Mer och mer drivs de ifrån varandra av ilska, hopplöshet och skuld — men det finns något mer som bubblar under ytan.
Skådespelare
Mamman i familjen spelas av Toni Collette, som tidigare visat att hon klarar genren bra i Sjätte sinnet. Collette imponerar stort på mig i den här filmen, där hon är helt hysterisk genom större delen av filmen men ändå säljer in rollen. Nog för att jag tyckte att hon var en bra skådis innan, men det här är något annat — som klippt och skuret för henne.
De övriga familjemedlemmarna består av Alex Wolff som sonen, Milly Shapiro som dottern och Gabriel Byrne som pappan, och alla gör ett bra jobb. Märkligt nog blir jag både imponerad och besviken av Wolff — han går från att briljera i scenen innan till att stå och spela över i nästa.
Debuterande skådespelerskan Milly Shapiro spelar en lite konstig dotter, och gör ett förvånansvärt bra jobb. Det är tydligt att dottern har andra intressen än vanliga barn, och aldrig tvivlar man på karaktärens trovärdighet.
Manus och regi
Som sagt är detta den första långfilmen från Ari Aster. Han har tidigare skrivit och regisserat några kortfilmer, där The Strange Thing About the Johnsons fått mest uppmärksamhet. Att han sedan drar till med den här filmen från till synes ingenstans är imponerande — vilken fasansfull stämning filmen har.
Manuset är inledningsvis väldigt starkt, och när alla skådespelare är så trovärdiga vet man att han varit en bra regissör också.
Tyvärr faller manuset en bit in efter halva filmen, och det hårt — faktum är att filmen gör en helomvändning framåt tredje akten, där den fullständigt lämnar den psykologiska terrorn som präglat filmen till dess.
I stället övergår den till en övernaturlig skräckfilm, komplett med anden i glaset och annat trams. Även om det fortfarande är bra genomfört tappar de mig som tittare när all trovärdighet kastas ut genom fönstret.
Foto och ljus
Jag har bara en sak att säga rörande fotot — hatten av till Pawel Pogorzelski. Det är snyggt ljussatt och alltid rörligt, alltid långsamt krypande, och helt rätt för varje scen. Många scener är väldigt mörka, och ljuset används på ett mycket flitigt sätt för att ge oss illusionen av att möbler och skuggor skulle kunna vara personer i mörkret.
Ofta hänger kameran dessutom kvar så länge mot det där mörka hörnet att det börjar bli jobbigt till slut — men det är gjort med enormt självförtroende, och det fungerar så himla bra.
De fåtal visuella effekter som finns är helt sömlösa, och ibland växlas riktigt foto med dockorna i Annies dockhus.
Långa tagningar gör dessutom underverk för känslan i skräckfilmer, och när scen efter scen består av längre sekvenser utan klipp vet man att regissörens vision varit tydlig, och att fotografen fått stor frihet att sätta ihop scenerna.
Musik och ljud
Musiken av Colin Stetson håller i stort sett samma klass som prestationen från Toni Collette — stundtals fenomenalt bra. Jag älskar den här typen av pumpande, nästan dånande, musik som verkligen sätter stämningen i filmen med en tydlig "puls".
Ganska ofta förlitar sig filmen helt och hållet på små ljud i mörka rum, som drar till sig karaktärernas (och vår) uppmärksamhet. Det är tydligt att mycket möda har lagts på ljudmixen — det är så pass skickligt gjort att till och med en biltur mitt på ljusa dagen kan ge dig som tittare en knut i magen.
Omdöme
Det råder ingen tvekan om att Hereditary är en mycket ambitiös första film, med många riktigt bra scener, duktiga skådespelare som ger allt de har — framförallt Toni Collette — och en riktigt tight stämning rakt igenom tack vare musiken från Colin Stetson (som finns på Spotify för den som är nyfiken).
Tyvärr väljer Aster att ta filmen i, enligt mig, fel riktning i andra halvan. Det känns som två helt olika filmer — vilket enligt honom själv är medvetet — där den första är mycket, mycket lovande och den andra en sedvanlig skräpskräckis. Under den första halvan var jag säker på att den skulle få minst en åtta eller nia i betyg av mig, men det visade sig till slut att jag hade fel.
Som psykologisk skräckfilm är Hereditary i toppklass och imponerar stort, men inte hela vägen in i mål — även om jag förstår visionen.
Hereditary har svensk biopremiär på fredag. 27 juli 2018.
Betyg
Hereditary får betyget 7 av 10.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.